Gamla ord i nya sammanhang

Ett ganska nytt ord i det svenska språket är "sjuk", ja alltså inte själva ordet utan användandet av det. Det förekommer ju i alla möjliga sammanhang nuförtiden och kan ha både positiv och negativ betydelse, beroende på sammanhanget. Kan det vara Grynet som är "skyldig" till detta? Det var väl hon som började säga: "Det är ju helt sjuuuuukt!" Det kan diskuteras om hon gjorde det svenska språket en tjänst eller inte. Personligen tycker jag att det låter ganska konstigt när folk säger: "Det var sjuuuukt roligt" eller "Han är ju sjuuukt jobbig!" eller kanske helt enkelt nöjer sig med "Det är ju helt sjukt!"

Ett annat ord som har börjat dyka upp i konstiga sammanhang är "suger". "Det suger"... vaddå? Vad säger det? Ja, jag fattar att detta ord kommer direkt översatt från engelskan, men på svenska kan det ju bli hur "sjukt" som helst om man t ex säger "hon suger"... det är ju uppgjort för missförstånd.

Ett tredje ord är "typ". Det är ett ganska roligt ord tycker jag. Genom att använda "typ" kan man göra sina svar roligare genom att svara just "typ". Det känns lite som att man försöker göra sig modernare genom att använda "typ", i alla fall om man är lite "äldre".

Boiling brain?

Känns uttrycket igen? Jag hörde det för ganska länge sedan och det skall visst betyda att hjärnan blir överhettad så den blir helt svart... Det måste ha varit det som jag drabbades av en gång för ganska länge sedan. Jag hade skrivit upp något på shoppinglistan som behövde köpas in. Inget mer med det... men när jag efter en stund tittade på listan så stod där ett humbugord, helt och hållet rappakalja och jag hade ingen aning om vad jag skulle ha skrivit. Det var faktiskt en ganska hemsk känsla. Man undrade ju om man började bli senil, eller vad det var frågan om egentligen. Sedan dess har jag inte upplevt detta fenomen, fastän hjärnan oftast går på högvarv.

Besök hos frissan

Jaha, så har man varit hos frissan då... på allmän begäran (?!) kommer här en liten rapport från frissan. Tänkte gå till den dyra salongen för att se om dyrare är bättre. Förut gick jag till samma frissa i över 20 år (ja, jag ÄR så gammal) men sedan gick hon i pension och då blev jag helt rådvill. Salongen togs över av yngre förmågor. Jag gick visserligen dit några gånger, men varje gång upplevde jag som om jag blev utskälld för att jag inte hade gjort si eller så med håret.

Mitt hår har ett eget liv! Jag vågar nog påstå att det inte finns en enda frissa som kan fixa till mitt hår. Varje gång man kommer från frissan så ser man ut som "hej kom och hjälp mig". Så även denna gång. Därför blir det ingen bild på "moi"...

Ingen bild på råttan, men väl på salongen.

När jag kom hem sade dottern: -Fy, det är ju alldeles platt! Det var bara att blöta ner och fixa ny frisyr. Så är det varje gång. Ju mer den stackars frissan fönar och borstar, desto plattare blir håret. Jag är ju van vid att det blir lite si och så med resultatet, men frissan kanske inte tycker det är så kul att klippa en kund som blir ful i håret. De andra kunderna i salongen kan ju tro att hon inte har någon yrkeskunskap!

Riktigt tillplattad råtta!

Lunchpromenad ger inspiration!

Många idéer till blogginlägg får jag när jag går ut och går en promenad på lunchen. Oftast brukar jag gå för mig själv, för jag tillhör den kategorin av folk som går och pratar för sig själv. Det kan säkert se konstigt ut när man går och rör på munnen och inte ens har en hörsnäcka till mobilen i örat. Jag kanske skall börja med att ha det, så ser det inte alls konsigt ut. Det är ju många som går omkring och pratar i mobilen. Jag kan också lösa en del problem gällande jobbet under dessa lunchpromenader, så jag se det som en jobbpromenad många gånger.

En annorlunda dag

Idag har det varit en något annorlunda dag på jobbet. Det började med en fin trolsk stämning på morgonen, så jag var tvungen att föreviga detta fina ögonblick då morgondimman höll på att lätta i trädgården och det var helt vindstilla.

Efter att ha stämplat in och "slängt in" lunchmatlådan i kylskåpet i lunchrummet, åkte jag och två kolleger iväg på frukostseminarium på Scandic i Mölndal. Det var vår leverantör av vårt ekonomisystem som höll i detta seminarium. Det handlade om e-handel och BI (Business Intelligence). Vi fick njuta av Scandics goda frukostbuffé innan seminariet började.

När seminariet var slut vid 11.00-tiden var det dags att åka tillbaka till jobbet igen. Där pågick Öppet Hus för fullt. Vi har Öppet Hus i två dagar, i går och i dag. Det var mycket folk, mer idag än igår. När jag gick hem vid 17.00-tiden var det fortfarande kunder kvar, så vi kan nog kalla det för ett lyckat Öppet Hus! En sådan här dag hör ju inte direkt till de vanliga, men ibland får man vara med om sådana också.

Det är kul med kommentarer!

Det är väldigt kul att få kommentarer på sina blogginlägg. Det är heller inte svårt att lämna kommentarer, så därför kära svärfar, kan du gärna skriva någon kommentar ibland om du tycker att du har något att kommentera. Följ signaturen Sekreterares exempel. Sekreterare är den enda (än så länge) som kommenterar, och det är alltid lika kul att läsa kommentarerna. Dessutom blir man inspirerad till att skriva mer!

Rätt personkemi = trivsel på jobbet

Det är underbart med trevliga arbetskamrater! På min arbetsplats är det mest karlar, vi är bara 5 fruntimmer och närmare 30 karlar. Det blir lite annan stämning med karlar, inte så mycket tjafs (men det är klart att en del karlar är mer fruntimmer än andra...) En av dessa karlar har börjat ge mig en kram varje morgon när han ser mig. Det började mer som ett skämt, men nu har det hållit på i några veckor. Det är kul att se folks miner när jag kommer på morgonen och han står i korridoren och utbister: -Välkommen! och ger mig en stor kram. Då ser alla ut som fågelholkar och undrar vad vi har på gång egentligen. Det är rätt kul att se! Den här personen är dessutom en som man ofta blir fruktansvärt himla irriterad på, så då är det särskilt bra att börja dagen med en kram.

Många bollar i luften...

När jag höll på att söka nytt jobb och skulle lära mig att skriva CV hos Trygghetsrådet, så fick man reda på att man skulle undvika att skriva "många bollar i luften". Det var inte något bra. Nu har jag dock sett att bilfirman som håller på att bygga bredvid min arbetsplats söker en del folk, och där har de som önskemål att en kundmottagare skall kunna hålla "många bollar i luften". Det var lite kul att läsa det, för en kundmottagare på en bilfirma brukar ju oftast vara en man, och det vet man ju hur det är med karlar och att göra många saker samtidigt. Det skall ju i det närmaste vara omöjligt, sägs det. Hoppas att de får tag i en karl med "många bollar", eller så kanske det blir en kvinna...

På www.luxikon.se hittade jag följande definition:

Många bollar i luften • Att göra flera saker samtidigt, att ha mycket att göra. Ibland också med nyansen att någon är lite förvirrad eller splittrad. – Vad gör du nuförtiden? – Jag har många bollar i luften.

Detta tycker jag nog inte direkt passar in på många kontorsråttor som måste hålla koll på allt och alla. Förvirrad och splittrad? Nej, absolut inte!

(såhär...)

(inte såhär...)

Hos nämnda Trygghetsråd hade vi även övningar i anställningsintervju. Man fick gå på en "fejkad" anställningsintervju som videofilmades. Det var lite pirrigt, faktiskt. Då fick jag frågan om jag inte blev splittrad när jag hade så många olika arbetsuppgifter. Det verkar som om ju fler uppgifter man har, desto sämre blir man på dem. Om man däremot bara har en enda arbetsuppgift, så är man väldigt bra på den - SPECIALISERAD. Jag har också haft bara ett fåtal arbetsuppgifter, när jag var på jobb nr 3,5 men det var inte direkt något som passade mig. Det var ju väldigt långtråkigt att bara sitta och göra samma saker hela tiden. Jag som är van att göra ALLTING i företaget, från offert till hemsida och allt däremellan. Det är det omväxlande som gör jobbet roligt.

Håll vad du lovar!

Jag har klagat i ett tidigare inlägg över att man inte får svar när man mailar till folk. Något som väl egentligen är ännu värre, är ju när folk som lovar att höra av sig (eller göra något) inte gör det. Jag väntar fortfarande på ett samtal från en säljare från Kompass som lovade att höra av sig samma vecka (och det var säkert över en månad sedan nu) samt en dam från Ledarna som lovade att höra av sig veckan efter vårt samtal. Det var också flera veckor sedan. Jag kan inte fatta vad som har hänt med folk nuförtiden. Är det internet som har förstört människorna?

Uppfräschning av HTML-kunskaperna

Just nu känns det som om jag skulle behöva fräscha upp mina gamla, dammiga HTML-kunskaper. Vi håller på med en ny hemsida på jobbet, och då skulle det vara bra att kunna lite HTML, åtminstone så mycket så att man fattar vilka koder man skall kopiera för att få det resultat som man vill ha... Jag gick en HTML-kurs för ca 10 år sedan, men jag kommer inte ihåg någonting, knappt ens att jag gick kursen. Det är också en sådan där grej som skulle vara bra om man startar eget, för då kunde man ju förutom att fixa annonser, även göra hemsidor åt små och större företag om de inte kunde göra det själva.

På tal om hemsidor, så jobbade jag en väldigt kort period på YREG, detta skandalomsusade företag. Det var när jag hade blivit uppsagd och letade med ljus och lykta efter något överhuvudtaget. Då hade de en liten annons i Platsjournalen där de sökte någon som var bra på att skriva texter. Såklart att jag svarade. Samma dag fick jag redan komma dit på intervju och presentation av arbetsuppgifterna. Det var meningen att jag skulle jobba hemifrån och skriva texter åt olika företag och sedan skulle programmerarna "knacka" koden. Det gick nu inte så bra, för jag hade inget bredband hemma på den tiden. Jag var helt enkelt för långsam med att lämna in materialet, så jag blev kickad därifrån illa kvickt. Men när man tänker tillbaka såhär i efterhand så var det nog lika bra. Jag hade inte velat jobba där, det kändes inte som någon trevlig arbetsmiljö.

Uppdatera din blogg

Jag läste någonstans att rekommendationen var att uppdatera sin blogg sisådär en 3 gånger om dagen... Va! Hur har man tid med det? Ja, kanske om man är chic modebloggare och har en bärbar dator med sig som man kan slå upp var som helst (på ett café till exempel) och skriva några rader då och då. Eller när man är hos frissan kanske? Jag planerar att gå till frissan på fredag. Kanske jag skall ta och blogga lite därifrån? Nej, skämt åsido - vem skulle vara intresserad av att läsa om hur det går till när en kontorsråtta går till frissan? Men jag kanske gör det bara för skojs skull... Vi får se!

Kommande råttfrissa?

Psykopater ibland oss

Jag tycker nog att jag har ganska bra förmåga att tolka verkligheten, men ibland måste man ändå undra. Tyvärr kan det hända att man råkar ut för väldigt konstiga arbetskamrater som förstör stämningen på arbetsplatsen och gör så att man inte tycker det är så kul att gå till jobbet på morgonen. Jag har råkat ut för särskilt två sådana personer som jag kommer ihåg, båda var "kärringar". Den ena var en lillchef som var tvungen att uttrycka sin makt genom att emellanåt utbrista "Jag är faktiskt din chef!" samt göra sitt bästa för att trycka ner egna initiativ hos personalen. Om vi hade varit på samma möte och hon sedan berättade för någon vad mötet hade handlat om, kunde jag ibland börja undra om vi verkligen hade varit på samma möte, för jag kände knappt igen någonting som hon berättade om. Då börjar man ju undra om det är man själv som är knäpp eller den andra personen. Jag har senare kommit underfund med att hon måste vara psykopat. Det kryllar säkert av psykopater överallt på arbetsplatserna. Det är ju inte alls så att det bara är kriminella som är psykopater, nej då - din chef kan vara en... Jag sökte lite på nätet (denna underbara värld) och hittade några punkter på http://www.psykopat.se/ som kännetecknar en psykopat. Läs och begrunda och tänk sedan efter om detta stämmer på någon eller några på din arbetsplats.

Det är mycket svårt att känna igen en psykopat. Ofta upplevs psykopaten som charmerande och trevlig vid de första kontakterna.

Det finns dock några varningssignaler som man kan lära sig känna igen. Dessa är:

1. Personen försöker sätta sig över dig vid första mötet. Personen vill markera sitt "större" värde jämfört med dig. Personen kan göra detta genom att poängtera vilka skolor, vilket lön, vilken roll eller uppdrag som personen påstår sig ha.
2. Psykopatens ständiga följeslagare är mytomanen. Se om du hittar direkta sakfel i det som personen berättar. Verkar något för otroligt för att vara sant så är det ofta det.
3. Kall, tom och stirrande blick. Många beskriver psykopatens blick som mer "stirrande" än normal personens. Psykopaten stirrar på sin omgivning utan att han själv tänker på det.
4. Förtäckta eller direkta hot. Psykopaten använder ofta hot i någon form för att få igenom sin vilja. Hoten kan ofta verka oskyldiga. Om vi inte gör så "här" så kommer följande att hända.
5. Personen har ofta en grandios uppfattning om sig själv. När personen berättar om vad han/hon gjort i livet så blir det ofta överdrivet.
6. Personen behandlar människor i sin omgivning olika beroende på deras roll. Tex "trampar" på underlydande och "fjäskar" för överordnade.

Naturligtvis så kan en person uppvisa ovanstående kännetecken utan att vara en psykopat. Stöter man på dessa ska man dock vara extra försiktig och se dessa som varingsklockor. När dessa ringer så kan det betyda att allt inte stå rätt till.

---

Chatta från inkorgen. Se möjligheterna med Hotmail! Klicka här!

Fräscha arbetsplatser

Det är alltid trevligt om ens arbetsplats är fräsch. Jag har turen att jobba på en väldigt fräsch arbetsplats. Som jag tidigare har nämnt, så är vårt hus ganska nybyggt. Det är väl ca 5 år gammalt vid det här laget. Tiden går ju så fort. Det känns som om det var alldeles nyss som vi flyttade in. Följ med på en liten rundvandring:

Kommer man på besök, möts man av den här receptionen. De flesta brukar förundras över det vackra, blänkande golvet.

Sedan kan man fortsätta trappan upp till lunchrummet.

Från lunchrummet har man en fin utsikt genom glaspartiet. Även här slås man av det välpolerade golvet. Nåde den som spiller kaffe och inte omedelbart torkar bort det efter sig!

Det växer i regnet

Det växer utanför mitt kontorsfönster... Ja, alltså det växer fram en ny byggnad. Jag har första parkett för allting utspelar sig precis utanför. Det är bara en vägg och en väg som skiljer mig från byggarbetsplatsen. Området där vårt företag finns är ganska nytt. Vårt hus var det första som byggdes för några år sedan. Sedan dess har det tillkommit en ambulanscentral och nu är det tredje bygget på gång. Det är en bilhall som vi skall få till ny granne. Just nu håller de på att resa väggarna, stora betongblock. Det ser lite vanskligt ut måste jag säga, särskilt som det spöregnar och byggarbetsplatsen sakta men säket förvandlas till en gyttjepöl. Nej, tacka vet jag inomhusjobb! Det räcker med att man sitter inne och betraktar eländet (alltså regnet), man behöver inte vara mitt i det om man kan undvika det. Fast oftast har man ju så mycket att göra här inne, så man har inte tid att titta ut.

Det här med att göra i ordning efter sig

En sak som jag undrar över är varför vissa personer inte sätter i en ny soppåse när de har tagit bort den gamla? Det är ju himla ologiskt, för hur roligt är det när man kommer med något och skall slänga, och det inte finns någon påse att slänga skräpet i? Det kanske är något kladdigt till råga på allt, och var skall man då göra av det kladdiga medan man sätter i en ny påse?

Likadant är det med toarullar. Varför kan ingen ta fram en ny när den gamla är slut? Det är alltid JAG som gör det. Även på jobbet, känns det som. Många gånger, så är det en tom toarulle på toan, fastän det finns ett antal nya rullar bara några decimeter från den tomma hållaren. Då brukar jag byta till en ny rulle, men varför kan ingen annan göra det mer än jag?

Det kanske är så att dessa saker speglar hela samhället, att det inte är många som bryr sig nuförtiden, bara de själva klarar sig? Tråkigt om det är så, tycker jag.

Varde ljud!

Aaaaa, så skönt! Äntligen har blivit av med min lomhördhet. Vaxproppen åkte all världens väg i morse ner i vårdcentralens avlopp. Tänk vad så lite kan göra så mycket. Toppen!

Vart har du så bråttom?

Hade en lite intressant bilesa in till jobbet idag. Det såg ut att vara kaos på vägen framför mig. Bilar körde härs och tvärs och gjorde farliga omkörningar. Orsaken till detta, visade det sig när jag kom längre fram, var en stackare som övningskörde. Till saken hör att detta var en väg med 80 km hastighetsgräns. Denna gräns höll den stackars övningsköraren, men likväl blåste bilist efter bilist om. Övningsköraren fick dessutom köra till hälften på vägrenen hela vägen, vilket man inte skall behöva göra när man kör enligt hastigheten. Jag fattar inte att folk har så bråttom hela tiden. Det måste vara helt psykiskt, för de tjänar ju inte många sekunder på att sätta sitt eget och andras liv på spel. Nä, de skulle hehöva gå en stresshanteringskurs! Skäms!

Knäck i lurarna?

Jag brukar emellanåt besväras av lomhördhet eftersom jag har begåvats med väldigt mycket öronvax (ursäkta mitt ämnesval, men det är liksom detta som mest upptar mina tankar för tillfället). Nu har det plötsligt hänt igen - utan förvarning - och jag går omkring med halva huvudet som i bomull. Lite jobbigt när man sitter i lunchrummet och alla sorlar runt omkring. Man orkar liksom inte riktigt koncentrera sig på allt vad som sägs och kan upplevas en aning disträ.

Jag kommer ihåg en gång för ganska många år sedan, när jag jobbade som telefonist och hade blivit helt lomhörd i BÅDA öronen. Konstigt nog gick det bra att jobba ändå, kanske för att man hade headset med hörlurar i båda öronen. En dag frågade finanschefen mig något från ganska långt håll. -Vad sade du? frågade jag och gick lite närmare (det var säkert runt 10 meter mellan oss, för det var en STOR arbetsplats). Han upprepade frågan. Ve och fasa, men jag hörde fortfarande inte, så jag fick ju också upprepa min fråga varpå jag fortsatte att gå närmare. Till slut stod vi ca 0,5 meter från varandra och jag fick ju då kläcka ur mig varför jag hörde så dåligt. Det var lite pinsamt tyckte jag, för i 20-årsåldern tyckte jag att sådant var pinsamt. Efter det var det jag som beställde tid till vårdcentralen för spolning av öronen. Det var en befriande känsla att höra igen. När man har spolat öronen så hör man dessutom extra bra i några dagar, innan det börjar "fyllas på" igen...

Skriv som du talar - men är det någon som fattar?

I skolan nuförtiden verkar det inte vara så noga med stavningen. Jag har själv två barn i skolåldern och på ett utvecklingssamtal en gång, frågade jag just om de lägger någon tyngdpunkt på stavningen. Detta var i mellanstadiet och då menade de att det inte var så viktigt i den åldern, utan att det skulle bli mer fokus i högstadiet. Det viktigaste var att eleverna kunde göra sig förstådda när de skrev. Vet inte direkt om jag tycker att det är någon fokus på stavningen i högstadiet heller...

Själv kommer jag ihåg den gröna bokstavslådan man hade i lågstadiet när man skulle börja lära sig att skriva. Bokstaven "O" var den första man fick lära sig. Ganska ologiskt, men kanske pedagogiskt? För varje bokstav fanns även några rader text i boken. Denna text handlade naturligtvis om den aktuella bokstaven. För "O" handlade det om "Ormen Olo". På min tid (70-talet) var det i alla fall ganska mycket fokus på stavningen, man hade rättstavningsprov m.m. Var inte det bra?

Grejen är ju, att om alla skriver som de talar, måste det ju bli väldigt jobbigt att läsa. Alla talar ju på sitt sätt. Det måste ju innebära att man, när man läser, måste uttala orden högt i huvudet för att förstå. Nej, fram för enhetlighet. Ett ord skall stavas på ett sätt, inte på flera olika beroende på hur man uttalar. Fram för mer ordning och reda i skolan, bort med flummet, fram med rättstavning redan i lågstadiet. Har man inte lagt grunden tidigt är det svårt att få till det senare. Det är i alla fall vad jag tror.

Människor utan ansvarskänsla

Det finns vissa människor som inte bryr sig. Det måste vara väldigt lätt för dem att bara skjuta över ansvaret på andra. Något som minst sagt irriterar mig är när en person på en arbetsplats har fått andra arbetsuppgifter och då helt struntar i att slutföra sina gamla. För mig är det en självklarhet att slutföra det man har påbörjat. Men dessa människor kan helt enkelt förklara att "Jag arbetar inte med detta längre, så jag bryr mig faktiskt inte!" VEM skall i så fall bry sig, undrar jag? Är det JAG som skall göra det? Skall JAG ta över den andres bryende, jag som aldrig ens haft med saken att göra? Nej, det finns alldeles för många icke-bryende människor runt om i världen, arbetsplatsen är bara en av de minsta scenerna för detta skådespel. Om alla i världen skulle bry sig mer, skulle nog världen också se annorlunda ut (nu blev det visst ett väldigt stort perspektiv på det här lilla irritationsmomentet).
Här följer två exempel:

1. Jag mailar en fråga till en person men får inget svar. Jag mailar igen och igen och igen - utan svar. Till slut när jag träffar på personen i fråga i korridoren, frågar jag personligen och får då ovanstående svar. ("Jag arbetar inte med detta längre, så jag bryr mig faktiskt inte!") Hur svårt hade det varit att skriva ner detta och svara på mailfrågan som jag ställde för flera månader sedan? Nej då, det är bara att strunta i allt, för man har ingen ansvarskänsla.
2. En person har blivit uppsagd och struntar då i att visa sin efterträdare sina arbetsuppgifter. ("Jag bryr mig inte, för jag är faktiskt uppsagd!")

Jag blev ju själv uppsagd en gång i tiden, men då försökte jag ändå visa och lära upp dem som skulle ta över mina uppgifter. (Sedan var det ju bara bra att de inte klarade av detta utan jag fick komma tillbaka...) Man får ju i alla fall försöka visa sin goda vilja, fastän man kanske helst inte skulle vilja bry sig. Det är det som är skillnaden mellan människor med och människor utan ANSVARSKÄNSLA.