Skynda, skynda, jobba, jobba...

Idag har jag jobbat som en dåre för att försöka få undan det mesta så att jag skall kunna ägna mig lite åt InDesign som jag gick en kurs i förra veckan. Det är ju (tyvärr) så att om man inte tittar på det som man har gått igenom ganska så snart efter en kurs, så glömmer man snabbt vad det var man lärde sig. Det är emellertid inte lätt att sitta ostört någon längre stund så att man kommer in i det. I början går allting så väldigt mycket långsammare också, men skam den som ger sig. Men jag fasar för att göra en annons, det går väl bra med produktblad m.m. som inte är så "noga" med. Kan tänka mig att det kan bli en del fel i början, och varifrån skall man få tag i alla dessa fina högupplösta bilder som behövs? Bara det i sig är ju en hel vetenskap.

Att kommentera inlägg

Jag blir alltid så glad när någon har kommenterat mina inlägg på bloggen. En fråga som jag har funderat lite på är om man skall skriva svar på kommentaren eller inte. Läste en gång på en blogg att det inte var någon idé att kommentera eftersom man aldrig fick några svar. Detta var på en s.k. chic modeblogg. Själv tycker jag att man skall svara på kommentarer, frågan är bara hur svaren syns? Helst skulle jag vilja att de syntes under respektive blogginlägg direkt utan att man behöver klicka på "kommentarer". Antar att det är en inställning, men den har jag inte kommit på ännu... Ni som har kommenterat och jag har svarat - får ni mitt svar direkt till er eller måste ni gå in och kolla på bloggen? Eller är det rent av bäst att jag skriver svaret som ett nytt blogginlägg??? Tacksam för svar :-)

Neeeej - inte en säljare till!

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om en urjobbig telefonförsäljare. Nu har det hänt igen - den här gången ville de sälja toner till skrivaren. Tillvägagångssättet var nästan detsamma, men säljaren, som var en "hon" (igen!), började med att vilja ge bort en present. Hon pratade och pratade om ditten och datten, från snö och vinterdäck till mina arbetsuppgifter på företaget. Hon smörade på ordentligt också, ungefär som att det var min förtjänst att företaget över huvudtaget existerade. (Pust!) Inte fick man knappt en syl i vädret heller. Till slut hade samtalet kommit in på att vi skulle köpa två tonerkassetter för 3 699,-/st. Jag visste inte ens om de skulle passa, för jag var inte säker på vad skrivaren hade för modellbeteckning. Detta stoppade inte säljaren. Som tur var så fick jag efter en stund ett samtal till från detta företag. Det var en tjej som skulle bekräfta vår order och kolla så att leveransadressen stämde o s v. Då sade jag till henne att jag inte var säker på om det ens var rätt toner som vi skulle få och att säljaren bara hade "prackat på" oss detta. I alla fall så slutade det med att ordern blev makulerad. Så himla skööööönt! Men det tog ju en massa onödig tid, och jag som har fullt upp utan att behöva prata med en massa säljare.

Att lära sig den hårda vägen...

... det är något som jag är bra på! Jag brukar ofta lära mig den hårda vägen, d v s genom att göra fel!. Nu har jag förstås inte alltid varit sådan, när jag var yngre var jag livrädd för att göra fel. Nackdelen med det är att om man inte vågar göra så mycket så får man inte så mycket gjort (om man säger så). Med åren har jag blivit lite mer otålig och mindre rädd för att trycka på ENTER. Nu förstår ni att jag pratar om datorhantering, inte om andra saker i livet, där kan jag fortfarande vara rätt försiktig av mig, vilket säkert är bra med tanke på hur det ser ut i samhället idag, men just DATORER har jag inte mycket respekt för längre. Kommer ihåg i början av datorernas tid, när jag jobbade i kommunens växel. Alla växeltelefonister var ihopkopplade med kommunens hänvisningssystem, så att alla såg om någon i kommunen hade kopplat ur sin telefon och hur länge osv. Man hade också en informationssida i datorn som man kunde gå in på. Där stod alla adresser m.m. till kommundelskontoren. I min tjänst ingick det att uppdatera denna information. En gång när jag precis hade uppdaterat så ringde jag till växeltelefonisten i den berörda kommundelen och frågade om hon kunde bekräfta att uppgifterna som stod på skärmen var de riktiga. "Jaaaa, sade hon tveksamt... det är de nog, för det står ju så i datorn". Det tog en stund för mig att få henne att fatta att det ju var JAG som hade skrivit in informationen och att det inte alls var säkert att det var rätt information. Hon fick faktiskt försöka att tänka till lite själv, men det satt långt inne. Det tycker jag är typiskt för en person som styrs av datorn. En dator skall man inte styras av - den skall man styra själv och den skall vara till för att underlätta!

Världens äckligaste lunchlåda...

...fick jag med mig idag. Måste haft dålig inspiration igår, men det såg ganska gott ut när jag tillagade det. Idag var det ingen hit. Det var kycklingbitar (såg inte riktigt genomstekta ut) och djupfrysta grönsaker som inte blev riktigt lyckade efter uppvärmning i mikron. Nu väntar jag bara på att magen skall börja opponera sig. Usch och fy!