Efter en tid tillbaka på jobb nr 2, alltmedan jag skickade ut den ena jobbansökan efter den andra, så fick jag äntligen NAPP på ett nytt jobb. Det här jobbet hade allt som jag var utbildad till (dvs sekreterare) och det är detta jobbet som jag fortfarande har kvar efter 10 år (fast med en kortare avstickare till jobb nr 3,5) Mer om detta kommer...
De första tre månaderna hade jag ångest när jag gick till jobbet. Det kändes som om jag inte kunde något alls! Det är ju hemskt när man vill så mycket och har varit så självständig, men inte kan göra något eftersom man inte vet hur man skall göra det. Det var nya rutiner och ett nytt dataprogram att sätta sig in i. Dessutom var man ju också beroende av att någon hade tid att lära ut uppgifterna. Jag skulle så småningom ersätta en äldre sekreterare som skulle gå i pension. Hon hade ju fullt upp själv också och hade inte alltid tid med mig, om man säger så. En gång sade hon - Jag har inte något att ge dig nu, så du kanske kan gå ut i växeln och lära dig lite om den. Åååååh, vad jag kände mig övergiven då. Utslängd till växeln, tänkte jag och svalde en snyftning, men jag gick lydigt dit och satt bredvid tills någon hade tid att förbarma sig över mig. Det är inte lätt i början!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar