Uppsagd från världens bästa jobb!

En dag i januari 2006 blev jag uppsagd (ve och fasa!) från "världens bästa jobb". Jag minns känslan när jag satt inne hos chefen och han sade att de tyvärr fick lov att säga upp mig. Arbetsbrist kallade de det för, men det var ju förstås inte så, utan mer att jag inte hade varit anställd lika länge som andra personer i företaget och då fick jag kicken före dem. Kommer man till ett företag där merparten av folket har varit anställda i mer än 10 år, så ligger man ju i lä hur man än gör. Det var en konstig känsla man fick, chock kan man väl kalla det för.

En tanke var att jag nu var fri att göra något annat än att vara kontorsråtta - vad som helst - lokförare - egen företagare... endast fantasin skulle sätta gränser. (och ekonomin förstås) När jag väl kom till sans så var det ju ändå ekonomin som styrde, så det bästa var ju att få tag i ett nytt jobb, och det PRONTO! Återigen in i kontorsråttefacket då...

Nu bar det sig så väl, så att jag inom två månader hade ett nytt jobb (visserligen ett vikariat, men ändå) Det fick jag genom kontakter på det jobbet som jag hade blivit uppsagd ifrån och det var ju väldigt tacksamt. Ett tag jobbade jag halvtid på båda jobben, för jag skulle lära upp mina efterföljare på det gamla stället och samtidigt lära mig det nya innan personen som jag skulle vikariera för skulle gå på föräldraledighet. JOBBIGT!